När jag började högstadiet så träffade jag en kille som senare blev en utav de bästa vännerna jag någonsin haft. Han och jag, vi hade det superbra och var verkligen riktiga vänner. Jag älskade att vara med honom, att prata med honom, allt som hade med honom att göra, som vänner. Vi ringde varandra mitt i nätterna och kunde prata om allt och ingenting. Ibland kunde han till och med somna i luren för att vi pratade så sent, och även om vi inte hade något att prata om så ringde vi varandra ändå.

Sen vet jag inte hur allt blev som det blev (eller jo det vet jag, tror jag, men den biten kan vi utesluta), men det slutade i alla fall med att vi nu inte har någon som helst kontakt med varandra. Mot slutet på vår vänskap så bråkade vi rätt mycket, nästan jämt, och jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur vi agerade. Jag kan säga att jag hatar honom, om någon skulle fråga något om honom. Och om jag skulle träffa på honom nu, så skulle jag förmodligen bara totalignorera hans existens.

Men någonstans där inne så kan jag inte sluta sakna honom. Och det är något jag istället blir arg på mig själv för. Jag vill ju inte sakna honom, det blir bara ännu mer komplicerat då. Nu är det ju så uppenbart att vi inte borde vara vänner, att vi inte borde ha någon kontakt. Dessutom så är jag ju arg på honom, så varför ska det vara så otroligt svårt att bara släppa taget?

Jag antar att det är för att vi hade en så pass nära relation till varandra, enligt mig i alla fall. Han var min första riktiga vän (finns ju både "vänner" och vänner). Ni där ute har ingen aning om hur mycket han hjälpte mig, hur mycket han ställde upp för mig. Jag menade det jag sa när jag sa att han var den bästa vän jag någonsin haft och förmodligen någonsin kommer att ha.
Så det här är min "confession". Att hur arg jag än är på honom, så kommer en del av mig alltid sakna honom. There, I said it! För jag kan lova er, att försöka glömma någon som varit en så stor del i ens liv, det är inte det lättaste. Ta ingenting för givet!